Har varit i Paris en vända för att bland annat skriva om minnesdagen för det fruktansvärda terrordådet vid Bataclan. Men hann också uppleva en del av den stad jag älskar. Jag kom till Paris när jag var 18 och då, med ens, öppnade sig världen. Allt var fantastiskt: boklådorna vid Seine, den majestätiska Notre Dame, att dricka ett glas vin chaud på vintern och köpa rostade kastanjer på gatan, att se caféet där Sartre och de Beauvoir satt och diskuterade filosofi, jazzen, museerna med impressionistkonst…

Att vara i Paris på 70-talet var också att vara i händelsernas mitt; det var här allt hände. Surrealismen hade gett plats åt dadaism och situationism, existentialismen blev allt mer politisk, studenterna demonstrerade, konsten exploderade… mitt i allt detta stod jag, en tjej från Värmland, och stirrade storögt.

I dag finns det också en sorgkant när jag vandrar runt i Paris. Det första jag möter på flygplatsen är en två unga poliser. De har automatvapen och står skjutklara när vi kliver in i ankomsthallen.

Parisarna har dock bestämt en sak: rädslan ska inte få vinna. Och den beslutsamheten märks. Nästa dag, i tunnelbanan, möter jag levande bevis: där står en hel stråkorkester! De spelar Vivaldis Årstiderna, mitt i metron, mitt i höstrusket. Underbart och gratis! Se bara:

.IMG_2738

Paris är fortfarande kulturens högborg. Och fortfarande är mitt bästa Paris-tips till alla som åker dit att bara flanera runt i stan. I nästa inlägg blir det fler Paris-tips för den ressugne.