Chocken och sorgen efter fredagens attentat i Stockholm är fortfarande bedövande. Jag tänker, som många andra, på de anhöriga till de stockholmare som skulle kommit hem till en vanlig fredagskväll. Men som aldrig kom hem.

Jag tänker också på den attack som utförts mot tilliten mellan människor. Det var en attack på freden, på demokratin, på det öppna samhället.

Men jag tänker också – och tänkte, där jag satt ensam i mitt kök i fredags kväll och skrev artiklar och hörde berättelserna från ögonvittnen – på de många, många stockholmare som hjälpte varandra. Erbjöd mat och husrum. Delade med sig.

Till sist tänker jag – och tänkte i fredags, där jag satt med tv:n påslagen- att jag är så oerhört glad över att leva i ett land med yttrandefrihet, fria medier och en poliskår som vi faktiskt kan lita på.

Nu, i kölvattnet av fredagens sorgliga händelser, kommer analyserna. En del kloka. Andra okloka. Många är rädda för att det nu kommer att följa en våg av rasism, främlingsfientlighet, hat och rädsla.

Men det finns andra berättelser. Som den jag hörde om Tyskland: att det blev tvärtom efter attacken på julmarknaden, en attack som liknade den i Stockholm. I Tyskland ökade inte rädslan och främlingsfientligheten. I stället kom en ökad solidaritet, empati och en känsla av samhörighet mellan medborgarna. Samhället slöt sig inte, istället värnade fler och fler det öppna och välkomnande, där alla får plats, inte bara de som är födda i landet, utan även de som flyr från krig eller annan utsatthet.

Jag tänker att vi måste lyssna på sådana berättelser. Så låt oss inte lyssna för mycket på olyckskorparna. Det finns andra vägar. Det gäller bara att våga tro på det.IMG_3096