IMG_1933Vad är egentligen ”svenska värderingar”?

Låt mig få komma med mitt eget personliga bidrag i den debatten. För mer än 30 år sen stod jag där, 29 år gammal, ensam med två småbarn. Jag kände mig ensam i världen, efter att ha drabbats av en osedvanligt svårartad äktenskapskrasch och med en exman som inte nämnvärt kunde bidra till försörjningen. Jag hade inget jobb och ingen dagmamma (dock hade jag utbildning).

Den kristna karismatiska församling min man gick till hade proklamerat att mannen skulle försörja familjen och kvinnan skulle vara hemma. Men nu skulle räkningarna betalas, barnen tröstas och jag själv försöka ta mig upp.

Vilka var det då som fick mig på fötter igen? Inte kyrkan, tyvärr. Min familj – som inte bodde i samma stad – gjorde vad de kunde, men någon barnpassning kunde jag inte räkna med.

Men jag fick hjälp från staten. Jag fick förtur till dagmamma. Jag fick hjälp av barnpsykologen på BVC. Jag fick bostadsbidrag.

Själv tog jag i princip alla jobb jag kunde få – och jag kunde ta dem därför att jag också fick dagmamma och senare dagisplats. Ganska snart kunde jag pricka av fakturor i god tid, få in en rutin med barnen, och kort sagt få till ett fungerande och bra liv med mina barn. Vår lilla familj har sedan dess haft det riktigt bra. Och alla de olyckskorpar – varav tyvärr många fanns bland mina kristna vänner – fick fel, när de påstod att skilsmässobarn skulle få det mycket svårt i livet. (Jag hade också andra, mycket klokare kristna vänner, som tur var).

Det har gått jättebra för mina barn. Detta är jag otroligt stolt över.

Men jag är också för evig tid tacksam mot svenska staten. Den stat vi tillsammans under många år byggt upp, med ett socialt skyddsnät som inte alltid är världsbäst, men som många gånger med hästlängder slår andra länders (jag har ofta tänkt på hur min situation hade varit om jag bott i ett annat land. Till och med i en del andra europeiska länder hade läget varit nattsvart). En stat som har verkat för jämställdhet och feminism, som värnar alla barns lika rättigheter för att utvecklas och nå sin potential. En stat som konsekvent har arbetat för inkludering, för öppenhet och som har öppnat armarna för människor för andra länder.

Nu attackeras dessa svenska värderingar med en tills nu osedd aggressivitet, ofta av så kallade ”Sverigevänner”.  Nyligen skrev till exempel en kvinna på DN Åsikt om att arbetet med den sociala pelaren i EU – där man bara rekommenderar länder att inför bråkdelen av de sociala förmåner vid föräldraskap som redan finns i Sverige – att detta arbete hotar familjen. Läs! ”Det hotar familjen”.

Jag älskar svenska värderingar. Jag älskar de värderingar som gjort oss kända som ett land där många mår väldigt bra. Ett land som många invandrare aktivt söker sig till (och inte bara flyktingar: Sverige har en av de största nettoinvandringarna i EU från andra EU-länder). Ett land som har fört jämställdhet, pappamånader och feminism ut i världen. Som värnar miljön.

Men när jag pratar om svenska värderingar menar jag alltså något helt annat än det de så kallade ”Sverigevännerna” med flaggor och hittepånamn på twitter menar. Jag pratar inte om saker som sill och midsommar och lucia och andra kulturellt betingade seder, som vissa av hittepånamnen vill ha till ”svenska värderingar”. Jag talar i stället om de värderingar som avspeglas i de lagar och rättigheter vi har i Sverige, jag talar om den del av den svenska folksjälen som vill jämlikhet, rättvisa, öppenhet, inkludering. Dessa svenska värderingar är fortfarande starka. Vi måste se till så att de fortsätter vara det. Detta känns mer angeläget än någonsin tidigare nu inför stundande EU-val.