På söndag hålls första valomgången i presidentvalet i Frankrike, och jag har i dag suttit och skrivit artiklar om valet. Det blåser högerpopulistiska vindar i Europa, och Frankrike är inget undantag. Jag har funderat mycket över den nya form av nationalism som sveper över världen just nu. Eller är den så ny förresten?

Tidigare i vår var jag och lyssnade på historikern Benjamin Martin, som presenterade sin bok ”The Nazi-Fascist New Order for European Culture” (Harvard University Press , 2016). Han pratade bland annat om hur nazisterna genom kulturlivet försökte sprida sin version av nationalism och på alla sätt motarbeta den internationalism som man ansåg att till exempel det judiska folket stod för. Den här tanken om att vissa är ”solidariska” med sin nation, medan man misstänkliggör andra grupper, som man anklagar för att vara ”osolidariska” och inte hålla fäderneslandet högst av allt – det känner vi igen i vår egen tid. Märkligt nog, kan man tycka, hade nazisterna också en idé om internationellt utbyte. Men även den idén var präglad av tankarna om en ”nationell själ”. Olika ”folkslag” i Europa skulle kunna ha utbyten med varandra, men aldrig ingå allianser – överstatlighet sågs som något ont.

Och hör nu hur det låter när franska presidentkandidaten Marine Le Pen (Front National) ska förklara sin hållning när det gäller nationalism och internationalism. I en mycket välskriven och avslöjande intervju i Svenska Dagbladet (9 mars 2017) skriver Teresa Küchler att Le Pen talar om att EU består av olika ”folk” (peuples) – aldrig att det består av europeer. EU ser Le Pen som en förtryckande union, därför att olika folk med olika identiteter inte kan leva ut sina skillnader. ”Folken tycker att unionen lägger sig i enskilda länders inre angelägenheter”, säger Le Pen.

På frågan om man kan vara fransman och muslim eller fransman och europe´på samma gång, svarar hon:

”Man är först och främst fransman, och sedan har man en religion, kommer från en region eller har sitt ursprung i något annat land/…/ Om du känner dig som muslim före fransman, så har du inte förstått vad som är Frankrikes identitet”.

Igår var det judar, kommunister och intellektuella som stod för den av tyskarna förhatliga internationalismen. Det var dessa grupper som sågs som ”förrädare”, därför att nazisterna ansåg att de inte satte nationalstaten i främsta rummet. I dag är det kanske muslimer som pekas ut av nationalister som ”folkfiender”, och imorgon kan det vara kristna (sätter inte de sin kristna identitet före den nationella? Vem vet?) eller återigen judar, eller romer, eller alla grupperna. Denna typ av nationalism där grupper ställs mot varandra är inte bara djupt förljugen,vill jag påstå, den är också mycket farlig.

Själv tänker jag fortsätta envisas med att sprida idén att människor är mycket mer lika än olika, och att de olikheter som ligger som en tunn fernissa över våra jag berikar vår tillvaro, de hotar den inte. Jag älskar mitt land, men den kärleken blir aldrig mindre av att detta land hålls öppet och tillgängligt även för den som inte är född här. Jag trivs bäst öppna landskap.