Chocken och sorgen efter fredagens attentat i Stockholm är fortfarande bedövande. Jag tänker, som många andra, på de anhöriga till de stockholmare som skulle kommit hem till en vanlig fredagskväll. Men som aldrig kom hem. Jag tänker också på den attack som utförts mot tilliten mellan människor. Det var en attack på freden, på demokratin, på det öppna samhället. Men jag tänker också – och tänkte, där jag satt ensam i mitt kök i fredags kväll och skrev artiklar och hörde berättelserna från ögonvittnen – på de många, många stockholmare som hjälpte varandra. Erbjöd mat och husrum. Delade med sig. Till sist tänker jag – och tänkte i fredags, där jag satt med tv:n påslagen- att jag är så oerhört glad över att leva…