Brukar du som jag vackra augustinätter spana upp mot rymden?

Vi människor har i alla tider fascinerats av detta oändliga blåsvarta hav som breder ut sig på alla sidor om vår eget lilla lysande klot. Det är skrämmande. Det är vackert.

I veckan var jag och lyssnade på författaren Maria Küchen, som också hon ända sedan barnsben fascinerats av rymden och av rymdresor. Nu kommer hennes bok ”Rymdens abc”, som redan fått fina recensioner. Maria är poet, men hon är också, betonade hon under gårdagskvällens releasefest på Rönells antikvariat, intresserad av teknik och fysik. Under förberedelsearbetet inför att skriva boken har hon besökt så märkliga platser som en rymdstation i Kazakstan (hennes berättelse om den resan kan räcka som argument för att köpa boken).

Men hon pratade också om det som det inte finns så mycket skrivet om: de existentiella perspektiven på rymden. Astronauternas berättelser när de kommer åter till jorden: ”Att kunna se vår planet utifrån. Man ser inte de gränser som dras upp, utan man ser en liten skör blå boll.”

Det finns de som haft gudsmöten i rymden. Andra kommer åter och har varit med om något exceptionellt, men förmår inte riktigt formulera det.

Det finns en mystik över rymden, och kanske tänker jag är det detta mysterium som får oss att sitta där i gräset och bli tysta, allvarliga, filosoferande, hänförda. Det är som när man finner en liten lysande sten på stranden. Vi blir som barn igen, häpna och fyllda av det som alltid i bibliska sammanhang brukar gå under benämningen ”förundran”. En känsla som väcker lika mycket tyngd som lätthet. Vi är så små. Och samtidigt stora, eftersom vi är en del av detta mysterium, som sträcker ut sig längre än vad vår tanke förmår omfamna.