Har just läst och skrivit om franske författaren Michel Houllebecqs senaste roman ”UnderkastelseIMG_1882” (”Soumission”). Den handlar om mycket: om ett muslimskt parti som vinner valen i Frankrike, om en intellektuell elit som är njutningslysten, slapp, feg och inskränkt. Om katolska kyrkan och om partipolitiken. Här finns långa lärda utläggningar – men utan att boken för den skull blir tråkig eller svårläst.

Houllebecq har fått kritik för att vara både islamofob och antifeminist. Själv tycker jag att han är både rolig och vass och att udden i den nya boken mest av allt är riktad mot ledans och feghetens vapendragare, huvudpersonen Francois. Det finns förstås många läsningar av denna text. Min läsning är den ironiska. Om man däremot läser texten som att Francois rakt av är talesperson för författaren och om man läser utan ironins glasögon är det hela förstås ganska förfärligt. Då har vi att göra med en fullständigt vidrig människa – en som aldrig har älskat någon, som anser att ”kärlek” bara är något som mannen tror att han känner när och om han blir sexuellt tillfredsställd. Som innerst inne tycker att kvinnor bör ägna sig åt sex och matlagning. Och så vidare, och så vidare. Men den läsningen är, måste jag nog säga, rätt så korkad. Här kan ni läsa min recension av boken.

Jag är ytterligt nyfiken på vad just du tycker. Skriv en rad. Säg emot. Eller håll med.