Var och såg den tyska filmen ”Min pappa Toni Erdman” av Maren Ade i helgen. En underbar pärla till film, fylld av melankoli, humor, galenskap och värme. Stråk av sorg över det som inte blev och över att det som blev av, var så kort och flyktigt. Pappa Winfried överraskar sin framgångsrika dotter Ines med ett besök i rumänska Bukarest, där Ines bor sedan några år. Ines blir inte överförtjust över att den skojfriska pappan dyker upp med peruk och löständer på en av de mer prestigefyllda mingelfesterna där hon hoppas på nytt fett kontrakt. Och pappan – vars hund och livskamrat (?)- nyss dött får sorgset se på när dottern rusar omkring bland stormrika ”expats” i jakten på den lycka som hon kanske…